Den fysiska ohälsan har satt sina spår i mig, som vanligt. Känner mig som jag är nästan nere på botten igen. Denna sjukdom jag har kommer alltid när man som minst vill ha den.
Vaknar varje morgon med illamående som triggar i gång mig ganska mycket, än så länge kan jag gå och lägga mig igen och försöka tänka på mitt " happy place". I morse funkade inte det. Börjat tänka på alla måsten som börjar på måndag och att jag vet att det kommer ta minst en vecka innan kroppen säger : Hey nu är det som vanligt igen! Hatar detta nåt så kopiöst.!! Svårt att förklara för andra hur det känns utan att det låter helt galet knäppt..Måste ju leva och måste ju jobba, måste ju ta hand om mina barn, mitt hem och mig själv men det är otroligt svårt i bland när man bara känner sig usel. Jag vet att det finns andra som har det säkert mycket värre än jag, men det hjälper inte mig.
Om jag hade fått en peng för var gång någon sagt till mig : försök inte tänka på vissa saker!...då skulle min plånbok vara ganska fet. Ni kan ju prova själv... Tänk inte på..päron! Det enda jag kan tänka på då är PÄRON! Stora, små, hårda, gula, gröna, varma päron.
Jag vet oxå att med olika hjälpmedel kan jag ta mig ur detta..igen. För det måste jag. Annars kan jag inte vara kvar. Det handlar om ren överlevnad....
Djupt jag vet, men sån är jag i bland.
Något skojigt är att Claudia försöker skriva en låt! Visade henne mina 2 sånger som jag gjort från 1996. Låter fortfarande inte så tokigt.
Men att få henne att förstå att en bra sång är när det är hennes egna tankar och känslor som kommer ut på pappert och i melodin det är en annan femma! Men på go väg är hon!
Hej och hå
tunga skorna på
